Gästbloggning a la Köhler
Louvisa har bett mig göra ett litet inlägg på den här lilla bloggen och jag ställer så klart upp. Här får ni min historia från början till slut, enjoy!
Låt oss börja med söndagen den 22 augusti 2010. Det var då jag tog mitt pick och pack och flyttade in med min ponny i privatstallet på MR. Förväntningarna var inte särskilt höga och fjärilarna i magen ville inte hålla sig stilla. Jag kan faktiskt erkänna att jag var lite nervös, men bara lite! Hela sommaren hade jag längtat efter dagen då jag skulle hämta min alldeles egna ponny, dagen då drömmen skulle bli mer än en dröm. Dagen då jag fick boxplats på MR var en av de mest känslofulla dagarna i mitt liv. Det är svårt att beskriva känslan av lycka på den nivån. Alla flickors dröm är att få en egen häst och den dagen då man får beskedet är en dag man sent kommer glömma... Samtidigt som min kropp bara ville hoppa av lycka steg oron inom mig. Tänk om de inte tycker om mig? Tänk om de tycker att min häst är ful? Tänk om jag kommer bli utstött? En av mina svaga sidor är att jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker om mig och alla dessa frågetecken gjorde inte det hela bättre. Jag hade alltid fått höra hur snobbiga, kaxiga och otrevliga alla i privatstallet var. Samtidigt som jag visste att jag skulle bli en del av ”dem” kunde jag inte rå för att jag faktiskt inte tyckte som alla andra. Jag ville stiga in i stallet med en tom bok, en bok utan fördomar och utan ”tänk om”. Boken började så småningom fyllas av häftiga personligheter och starka viljor. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig, den blev så mycket bättre.
I början var jag lite spänd och visste inte riktigt hur jag skulle göra för att bli accepterad. Till slut insåg jag att jag kunde börja vara mig själv utan att mötas av elaka kommentarer och påhopp. Det här med elaka kommentarer och påhopp existerade inte ens i detta underbara stall! I detta stallet är alla lite smått ”skadade” och även jag. Hade vi tagit bort den här ”skadade” delen av oss så hade vi mist vår personlighet. Jag menar vem stegar vägen till höet för att slippa gå för långt? Vem skriker så att det ekar varenda gång en mus springer förbi? Vem hoppar i gödselstacken ”bara för att”? Den här listan kan bli hur lång som helst men jag tror att vi slutar där. Ponnystallet överträffade mina låga förväntningar till max och ett gäng som er kommer jag aldrig glömma! Jag hoppas att vi kommer få många fler händelserika år tillsammans. Nu kan jag ta bort situationstecknen från ”dem” och göra det till ett vi.
Tack för att ni har fyllt dessa tomma sidor med era underbara personligheter!
The world is a book and he who stays at home reads only one page.
/ Ida
Tacksam
Dagens kommentar är lätt från Anders, "Det är strålande väder i japan!".
Lyssnar på Nellie och hennes kompis cover på the scientist. Galet bra är den, solen skiner utanför fönstret och min värld är plötsligt så mycket bättre. Pratar lite med Köhler som pluggar religion och upplyste mig om att mohammed inte kunde läsa. Vi ska tydligen rida ut på tisdag. Min garderob luktar abercrombie, köpte 6 plagg därifrån och snacka om att de luktar parfym.
Världens bästa ebbs gjorde mig på bättre humör när jag städade transporten tidigare idag. Jag vet att jag nästan skrivit ett helt inlägg om hur underbar, fantastisk och galen den ungen är men anledningen till att jag upprepar det är för att ni verkligen ska förstå. När jag var liten ville jag alltid ha en lillasyster, det fick jag aldrig, iallafall inte biologiskt. Men tur var att jag har en nu.
Så alla kära vänner, jag är så jäkla tacksam för att jag har er. Jag är på sånt tacksamhets humör, tackat mamma tusen gånger för att de köpte alice, för att jag får tävla så mycket och för att mamma alltid hjälper till, kör och anstränger sig. Tackade faktiskt alice igår kväll för att hon är bäst. Synd om henne att hon har så hopplös (ha-ha) ägare.
På den tiden vi visste vad vi gjorde. Vem trodde att vi skulle vinna stilrpis och bli placerade på en och samma gång?
Back in business
Vet inte om jag ska skratta eller gråta till världens ironi åt att internet börjar fungera just idag. Tror nog jag fnyser surt åt det och biter i det sura äpplet.
Tävlingen gick piss. Tack vare att jag har så jäkla awesome lagkamrater räddade dem hela alltet och tog oss till en fjärdeplats- jag och alice var helt ute och cyklade från andra klassen. Första gick perfekt, hon lyssna super och var jätte lätt att lägga på hinder. Lagklassen och omhoppningen gick katastrof, sämst, förfärligt och sen orkar jag inte hitta på fler synonymer till dåligt. Alice blev som jag fasat för lång som en .. blåval räcker inte, tusenfoting, tåg, bro? När jag sen försökte korta henne jättejättemycket på framhoppningen stannade hon. Så det blev lite som på sydslätten sist, full fart till slowmotion/trav varannan sekund. Okej jag överdriver lite, hon var superfin i förklassen och tre första hindrena i både omhoppning och lagklass men resten var blä.
Och elina mååste komma hem snart. Behöver hennes magiska powers för att ta mig runt en bana. Planerna till framtiden ser mörka/ljusa ut. På lördag/söndag är det skabersjö= min död kommer ske. Veckan efter det funderar vi på att rida en dressyr på mr, då lär min begravning äga rum. Sen någon gång är det trolleholm, trelleborg och sen allsvenskan igen. Antagligen något mer eller mindre men ungefär sådär. Tänker dessutom inte träna för annicka på ett tag, tar hellre markarbete och dressyr själv tills Elina är tillbaka. Hon är mitt hopp om ljuset just nu.
Ska till stallet och ta in vid halv sju, sen hem till pojkvännen. Behöver bli lite gladare än jag är just nu känner jag. Några bilder får ni bara för att jäklas med maria som antagligen har ungefär samma,men för att vara snäll tog jag inte lagbilderna. En på alice från igår, världens finaste häst. (L)
Och igår gjorde jag och annie världens tabbe och såg på flickan från ovan. När jag kom hem tände jag alla lampor i hela huset och städade min gaderob tills föräldrarna kom hem. Fattar ni hur äcklig den filmen var? En gubbe som var sjukt läskig bygge ett rum under marken , lurade ner grannbarnet där och döda henne, stoppade in henne i ett kassaskåp och levde sen vidare precis som vanligt. Men sen tänkte han döda systern med.. Ueeäääh. Var dessutom i köpenhamn och missade städdagen (höhö varit två under tiden jag stått där och missat båda), i fredes råkade jag somna ett på dagen och sov till fem, i torsdes red jag ut med Ida Köhler som aldrig förr ridit ut på riktigt. Dvs hon har aldrig släppt Thea, och hästen kunde faktiskt galoppera snabbare än jag trott. 
Allegro
Första tävlingen jag tävlade var allsvenskan, och vilken början med världens bästa lag och vinster gång på gång !
Ungefär så här kan det ibland se ut när vi är i farten, världens mest taggade häst och det enda som fattas för att det ska bli en perfekt bild av mig och alice är att jag borde gapskratta. Lägg dessutom märke till att jag på bilden två upp försöker göra en karatespark mot annie, medans alice tycker det är vi som är dumma i huvudet.
Jag har fått min första lokala placering någonsin med Alice på syds. Det var en sjunde placering, men jag var så glad att jag höll på att skrika. Jag hade dessutom sån tur att vi fick rida ärovarv för att jag var sista placerad. När vi sen åker tillbaka ett halv år senare får vi våran första vinst. Vad tror ni jag tycker om syds? Hästen har även visat sin aptit genom att försöka äta upp mig några gånger. Hon har dessutom puttat omkull mig för att hon trodde jag satt på hennes godis.
Hampus, Zebastian, Power n Joy
Hampus
Min första ponny hette Hampus. Han var egentligen bara en hyrponny, och jag hyrde tillsammans med Annie. Jag kommer knappt ihåg någonting, det är ganska hemskt att man kan glömma bort någon som betytt så mycket för en. Vi hade provridit honom en gång, han var väl egentligen inte en ponny vi ville ha men det var i princip det enda vi kunde få om vi ville ha en häst. Vi hämtade hem honom den 19 augusti 2007. Han var snäll i början, ganska svår att lasta men annars en perfekt första ponny. Lung och trygg, hoppade ganska bra. Men när vi hade haft honom ett tag insåg vi att han inte var så perfekt längre. Han bet mig, han kunde inte gå med någon annan häst i hagen eftersom han var så elak. Det gick bara att rida ut alls, han stack och bockade. Det gjorde han iförsig ganska ofta i paddock eller ridhus också också. Hade man inte stängt om sig stack han ut och in i stallet. Han var allt som en första ponny inte ska vara. Jag var bara tolv år och ibland var jag riktigt rädd för honom. Men han kunde få vara hur crazy han ville, jag älskade honom ändå. Jag och Annie lärde oss väldigt mycket på den ponnyn och jag vet inte hur många gånger vi flög av honom. Vi fick till slut hjälp med vår galna lilla c-ponny, som iförsig var väldigt stor för mig som var 145 och bara ridit b-ponnyer. Han blev faktiskt riktigt fin och i slutet bettede han sig som en ponny ska göra. Jag ville jättejätte gärna köpa honom, men mina föräldrar var smarta och sa nej, och det är jag ganska tacksam för nu. Den 6 juni 2008 lämnade vi tillbaka honom till Gränna, där han kom ifrån. Det var typ den värsta dagen i mitt liv och jag saknade honom väldigt mycket. Men saker förändras, jag fick Zebastian och nu har jag helt glömt bort min knasiga, söta lilla Hampus. Han kunde vara hemsk på alla sätt och vis, men han betydde väldigt mycket för mig.
Zebastian
Vi var runt och provade massa ponnysar tillsammans med Lovisa och Helena. Zebastian var en av dom. Vi föll direkt för honom. Han var allt som Hampus inte var, och han verkade perfekt. Han var ju inte perfekt i alla lägen, men han är lätt den ponnyn jag har haft roligast med, den som bettyt mest och den som jag lärt mig mest på. Och han var min bästa vän. Eftersom jag redan skrivit en sjukt lång text om honom så känner jag att jag inte behöver göra det igen. Men jag saknar min ponny väldigt mycket.
Power n Joy
Samma dag som vi tog bort Zebastian provred vi Power n Joy. Lovisa och Helena var såklart med, alltid där<3. Och det var verkligen tur för det var dem som fick oss att köpa Loppan. Jag var inte på det bästa humöret, vilket man kan förstå. Hon var fin och så, men inget speciellt. Vi bestämde oss iallafall för att köpa Loppan och det är något jag aldrig ångrat. Den 30 mars 2010 fick jag henne. Vi har kämpat mycket tillsammans, vi har haft framgångar och motgångar. Hon har gjort mig till en mycket bättre ryttare och att aldrig ta något förgivet. Jag ville liksom inte tycka om henne i början, för det fanns bara plats för en häst i mitt hjärta och det var Zebastian. Men man kan inte låta bli att falla för henne, för en mer personlig häst får man leta efter. Det är svårt att beskriva, men hon är så himla speciell. Jag älskar min lilla Loppa iallafall, och hon har en stor plats i mitt hjärta, som hon delar med Zebastian.
Nu har jag slösat bort alldelles för mycket värdefull tid, nu ska jag göra något nödvändigt.
Soldagar
Malmö Ridklubb
Solen har glatt skinit som en sol ska göra hela dagen, när jag och ebbs dundrade fram på ännu en uteritt mötte vi både hästar, människor och hundar. Vi var ute i nästan två timmar, varje gång vi sade okej nu travar vi slutade det med att alice galoppera gippi längde som världens dressyrhäst och sen började galoppera även hon. Det gäller även när vi travade fram, så ni kan gissa att det gick undan när vi kom till päronlunden där jag alltid galopperar alice. Trodde för en stund att vi kunde flyga. Världens finast finaste Alice.
Smörjt idag igen, alla träns grimmor och benskydd. Ska till stallet vid sex och ta in hesten, hon kom ut så sent. Imorgon är det naffentorps årliga lagtävling, så lycka till allihopa som ska försvara MR!
En sak jag läste tidigare idag (http://evelinablomqvist.blogg.se/2011/march/mr-faller-samman.html#comment ) gjorde så jag började tänka.
Jag är inget jättestort fan av MR, vissa dagar är jag en av de som står och svär åt deras hopplöshet och mislyckanden, det kassa underlaget, ridhus tiderna och allt annat det är fel på. Men i grund och botten är jag en MR'are, att höra domaren ropa upp mitt namn med en annan klubb känns inte ens verkligt. I lagtävlingarna tävlar vi för klubben, vi får inte tävla för någon annan heller för den delen. Men om jag hade fått, vem hade jag tävlat för? Sen min mamma gick med i styrelsen och satt sig in i allting har jag insett att det faktiskt finns de som kämpar för att våran klubb ska bli bättre. Frågan är bara om det är tillräckligt många.
Det fungerar inte att man sitter på sin feta rumpa och delar ut klagomål hit och dit, hur långsamma tävlingar vi har och allt möjligt. För att göra det bättre måste vi ha fler funktionärer, och de får vi inte genom att de faller ner från himmlen. Förra tävlingen gick snabbt och enkelt, ingen har nämnt någonting om det. Okej, vi har tre ridhus och de är få gånger de två vi vill rida i är ledigt, men den förändringen att voltige delen numera alltid är ledig har inte fått mycket positiv uppmärksamhet. När ensilaget blir dåligt blir det fullt av klagomål, men när det är bra är det ingen som säger ett knysst?
Den främsta anledningen till att jag funderar på att flytta min lilla häst någon annanstans är våra hagtider. Att vara ute mellan 12-3 fungerar inte, för det mesta försöker jag ha ute henne minst till fem men tänk då om hon kommit ut åtta på morgonen. Skillnaden på Alice när hon varit ute åtta och fyra timmar är slående, hon blir så mycket mer sammarbetsvillig och kelig när hon får sin tid i friheten. Sen börjar dessutom mitt tålamod med en del ridlärare och vuxna på klubben ta slut. De är vuxna, myndiga, dem borde vara våra förebilder och inte tvärt om. Ebba Schoug, Annie Adelgren, Anna Bärring och de andra små tjejerna i vårat stall har i vissa fall mer hyfs än dem och de har mer att lära från småtjejerna än tvärtom. Att jag i vintras/höstas blev utskälld var och varannan dag gör inte saken bättre.
Det är ofta som jag kan ofta komma på mig själv med att gnälla om MR, jag märker oftast bristerna innan framgångarna. Men jag tror att våran klubb kan bli bättre, speciellt om de planerna som är planerat går igenom efter den ridsport utredning som pågår just nu. Min fråga är bara om jag orkar vänta på att den tiden ska komma.
Hektiskt?
You shine brightest of them all
Han var min första ponny och jag lärde mej massor på honom. I dressyren var han inte helt lätt och han gick inte alltid i rätt form om man säger så. Jag vet inte hur många gången jag har kämpat och slitit för att få honom att gå fint, men det var svårt. Ville inte Zebastian gå dressyr så tänkte han inte göra det heller. Men så fort det kom ett hinder visste han exakt vad han skulle göra. Vi tävlade ganska mycket och han tog mej från LD till regional LB på mindre än ett år. Vi gjorde 56 starter totalt och jag tror han var nolla i 45 av dom. Och med Zebastian kom man nästan alltid ut från banan med ett leende på läpparna. Jag insåg inte förens efteråt hur bortskämd jag var med att alltid var felrfri och fick en placering. Han ställde alltid upp.
Men det var inte bara placeringarna, nu känns de helt obetydliga. Det är han speciella saker som gjorde honom så.. speciell? Varje dag när man kom till stallet spetsade han öronen och gnäggade. Bättre sätt att bli mött på finns inte. Våra sjuka uteritter tillsammans med Lovisa och Berry, och senare med Lovisa och Lad. Att flyga fram över fält i full galopp och inte ha någon som helst kontroll. Känslan av att flyga över hinderna. Och den härliga känslan när man gjorde rätt i dressyren och han gick perfekt för en liten stund.
Han hade endel ovanor också. När vi skulle lasta, det var oftast när det var tidigt på morgonen, så slet han sej och sprang långt iväg. Jag kommer ihåg hur arg jag blev på honom då, men nu kan jag inte annat än skratta, min ponny ville ju bara busa med mej. Hans galopp var ju inte heller normal, han var jätte stelbent och studsade liksom fram på ett konstigt sätt. Jag fick många kommentarer för det, men vadå, sålänge HAN inte störs av det, vad är då problemet? Ibland gick han inte att fånga i hagen, jag kunde stå i timmar och försöka fånfa honom, mat och mutor fungerade inte, det var lönlöst. När jag jagat runt honom ett tag tyckte han att det räckte och kom snällt fram till mej och lät mej ta på honom grimman.
Hösten 2009 var allt började. Han började stanna några gånger som var helt oväntat. Han hoppade i alla lägen, men nu hade han börjat stanna i lägen där han utan att tveka skulle ha hoppat innan. Det är klart att man undrade lite, men vi gick ner i klasserna och började hoppa LC istället, och där var det aldrig några problem. Jag slutade oroa mej, kanske han bara behövde en paus. Han hade ju hoppat i nästan hela sitt liv så han behövde väl vila ifrån det någon gång, tänkte jag. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag tänkte, en häst som Zebastian tröttnar inte på att hoppa. Vintern kom och blev den värsta någonsin. Det var fruktansvärt kallt och Zebastian gick sämre än någonsin. Jag tyckte tillslut inte det var roligt att rida honom längre för att det alltid gick så dåligt. Det blev antingen vila eller fightas i typ en halvtimme i ridhuset tills jag gav upp.
Den 18 januari 2010 var det hoppträning för första gången på året om jag inte har helt fel. Undelaget var helt kass och jag var så himla dum som hoppade. Det hade ju visat sej förr eller senare, men jag kan ändå aldrig sluta ångra mej att jag var med. Zebastian hade gått ganska bra, han hade stannat några gånger mer än vanligt, men jag tänkte inte så mycket på det. Det var i slutet av träningen, när vi hoppade omhoppningsvängar som allt brast. Han började halta rejält. Jag började gråta direkt. Jag bara fick känslan av att det var slutet, att det aldrig skulle bli bra. Veterinären kom kollade på hans ben, och sa att det bara var en stukning, att det skulle vara bra om två veckor igen. Efter två veckor var det nästan helt bra, man kunde se att han haltade lite grann bara. Jag blev lugn igen, fick han vila lite till skulle det vara helt bra trodde jag. Och alla sa "han är en kämpe, han kommer klara det". Jag var tillslut också helt övertygad-det skulle bli bra.
Men tiden gick och han var fortfarande "lite-halt". När det hade gått 6 veckor utan någon skillnad blev vi tvugna att åka in och kolla honom. Lovisa och hennes mamma Helena var med, och jag är så glad för det. Vi var där från halv fyra till halv tio på kvällen. De hade svårt att hitta var skadan satt. Han hade en jätte stor pålagring på ena knäet som han inte ens kände av. Det visade sej till slut att det satt i kotan, skellettet hade massor av pålagringar och hade blivit poröst och uppluckrat. Det som hade hänt den sista hoppträningen var att hela gaffelbandet hade gått av. Detta skulle kanske ha gått att läka om benet varit friskt, men eftersom det var för skadat fanns det inget att göra. Det fanns inga ord för känslan när veterinären sa "jag tror inte att det finns något att göra" efter att ha kollat på röntgenbilderna. Jag kunde inte förstå det, min fina, älskade, underbara ponny skulle aldrig bli bra igen. Vi skulle aldrig galoppera jättesnabbt över fält, vi skulle aldrig hoppa höga hinder, aldrig rida in på en prisutdelning, aldrig mer.
Sista tiden gick snabbt, försäkringsbolaget godkände direkt och två veckor senare var det dags. Jag var ledig från skolan den dagen, för att vara i stallet hela dagen. Jag gjorde ingenting den dagen, jag satt nästan bara i boxen och tittade på honom. Kunde inte förstå att det var våran sista dag tillsammans. Ingen annan var där och det var så lungt och skönt. Zebastian var så mysig och lugnt och jag önskade att jag kunde berätta för honom hur mycket jag älskade honom. På eftermiddagen kom Lovisa direkt efter skolan, hon kanske till och med hoppat över en lektion för att vara med mej. Lite senare kom mamma för att köra honom till ATG. Jag vägrade följa med, jag skulle inte klara att lämna honom där och veta att jag aldrig mer skulle få se honom. Helena skulle åka med mamma istället. För en gångs skull krånglade han inte vid lastningen utan gick snällt in. Och sen fick jag pussa honom på mulen, ge honom en kram och se in i hans mörka kloka ögon, för allra sista gången. Jag kan inte beskriva hur det kändes att stänga dörren till transporten och veta att jag aldrig mer skulle få se honom igen. Transporten rullade iväg med min bästa vän och kvar på stallplanen stod jag och Lovisa och jag kände mej bara tom inombords. Sen kom tårarna.
Nu inser jag hur lång texten blev, hade egentligen kunnat skriva hur mycket som helst, men får väl korta ner det lite. Antar att ingen orkat läsa hela texten. Att tänka tillbaka på Zebastian blir en massa minnen som blandas med tårar. Jag är så glad för att jag fick den tiden med honom, men jag önskar att den hade varit längre, och att jag insett hur mycket han betytt för mej.
Tack för allt, fina fina du. Jag älskar dej föralltid<3
Zebastian
1993-2010
Älskad och saknad<3
pic's
De flesta lite drygt ett år gamla
Kvällen
Har precis lämnat Annies hus och vandrat de långa 100 metrarna till mig. Sängen kallar och tröttheten tar över, förstår inte riktigt hur med tanke på att jag somnade tidigt igår med? Iallafall, den här dagen har varit en bra dag.
Åt världens godaste brunch med mamma, Melvins bullar är himmelriket. Sen frågade min snälla underbara mamma om vi skulle åka till flädje och titta lite, inte köpa något. Väl på flödje visade världen mig ett nytt sett att se på saker. Jag prövade 6 par ridbyxor, och fyra passade. Det var verkligen underbart med tanke på att jag alltid har pösiga ridbyxor, eller så är de alldeles för korta men sitter bra bortsett från det. Så två par ridbyxor och en nosgrimma fick följa med oss hem. Nosgrimman jagade jag runt efter redan på skandinavium men hittade ingen, velat ha en remontnosgrimma rätt länge. (Annikas träningsläger, Landäng när ingen hörde vad jag sade?)
Efter Flädje skuttade jag hem till pojkvännen, efter det till Alice en snabb runda för att fylla mat och byta täcke. Beställde även converse idag, och kvällen har varit väldigt händelserik vilket man lungt kan säga. Haha, rolig har den också varit.. och god! Ben & Jerry gör alltid livet bättre, sourcream onion chips med dippa och choklad med. Men vet ni vad det bästa jag ätit/druckit idag var? PÅSKMUST. Den har ääntligen kommit, och nu ska jag hinna köpa in ett fett lager innan dem slutar sälja den igen. Coop forum på Bernstorp någon?
En film med inblick på våran kväll, känner mig riktigt dissad av maria i slutet "hmm vad är litet och klent.. Louvisa!" Och ja, vi gick på deras fejk blod och fatta vad rädda vi blev! Men det värsta är när jag ser de små krypen stå där ute och röka hahah. Fick damp på annie innan hon sade att det var fejk. Hahah shit.
http://www.youtube.com/watch?v=_58M3ptx5KY
Småttingar gästbloggar
Visade även småbarnen mitt andra hem, den räda skåpbilen bredvid myrornas containrar. Jag har en frys där jag ibland har min pojkvän? Och maria har sina fem uppradade i frysen hemma.
Småttingarna gästbloggar, de har smidit planer hela kvällen men verkar inte riktigt vilja skriva ner allt de tänker om. Så nu kanske, hoppas er lördagskväll blev lika händelserik som min!
NU SKRIVER ANNIE O EBBA!!!!
Haha LURADE !!!
Jag (Ebba) och Annie lurade Louvisa, Annie och Maria jättemycket !!
Först så tuggade Ebba på en teatertablett som gör så att det ser ut som att man blöder i munnen. Det gick dom på direkt och hämtade vatten och papper . :P
Sen så hämtade vi "godis" (med chili och ansjovis smak...) Maria smakade men de andra vågade inte. De såg väl våra hemlighetsfulla miner.
Efter det sa jag(Anni) -ooh vad det e varmt,så gick vi ut och rökte med våra låtsascigaretter. Louvisa gick verkligen på det och tog tag i mig och drog mig i håret för att få cigaretten..hon verkade röksugen,nee hon ville nog bara att jag inte skulle "röka" ;D Skulle Aldrig röka på riktigt det verkar äckligt!
Kul kväll iallafall,Dem blev ju sjukt ägda hiii!
Det kanske kommer mer....
Farväl från Annii och Ebbaa :))
KAOS!
Haha det är rent ut sagt kaos i mitt hus. Maria blir facerapead av två tolvåringar + Louvisa och hon känner sig starkt mobbad av dem med tanke på att de är längre och starkare än henne. Jag förstår dej Maria livet är inte lätt. Vi har precis ätit en mycket god middag lagad av moi (mycket stolt över mej själv), det var nog dock den högljudaste och mest kaotiska måltid i hela mitt liv. Det låter som om vi har hela huset fullt med barn och typ barnkalas men egentligen är det två småkryp med liiite förmycket energi! Efter maten låser krypen in sig på toan men efter ca 2 sekunder kommer Annie skrikande att ebba blöder i munnen, alla rusar dit och får se en skrattande ebba med munnen full av blod helt sjukt! Det såg ut som om hon var vampyr och precis hade tömt någon på blod hahah sjuka barn. Nu har jag precis skickat iväg dem för att handla godis , finaly blev det lugnt och skönt!
Idag var jag iväg med Maggie i trolleholm på årets första tävling! Hon gick hur fint som helst och gjorde en klockren runda i L:c+5 och vi blev 6a. Imorgon är det tävlingar hemma på Mr (Lycka till alla som ska tävla!!)
För min och Maggies del blir det provridning på kvällen skoj skoj!
Kraam!
Tsunamivågen 2004
Hade egentligen inte tänkt skriva mer men inte helt säker på om de andra gör det. Med tsunamivågen i japan och bilder från det har jag fått flashbacks för det som hände för vad, 5-6 år sedan i thailand. För att få ut det ur mina tankar skrev jag ner allt jag kommer ihåg så kopierar in det här. Sen får ni inte hela historien utan två delar, allting blev nästan 3 dataskrivna a4. Och om detta är er trevliga roliga fredagskväll kan ni bara hoppa över det. Ignorera stavfel och allt möjligt, texten bytte stil mitt i allt med.
Kattis , Agnes mamma hade frågat om vi vaknat av jordbävningen men jag har för mig att alla skakade på huvudet. När våran taxi kommer som ska ta oss till en liten hamn där vi ska hyra en kattamaran vi ska ha i två veckor är klockan runt tio. Medans vi susar fram längst vägarna tittar alla mot den sida kusten är mot för dem har spärrat av ner till strandnedgångarna. Polisen står där och mer än det såg jag inte. Det jag tittade på var på andra sidan gatan, en man i femtio års åldern som håller på att bygga kistor. Kistorna står uppradade längst en stenmur, liggande och stående huller om buller. Sen var det förbi, och efter en kort stund var vi framme vid mataffären. Som sagt skulle vi ut och segla i två veckor så vi behövde ha med oss massa mat för att inte åka in till land var och varannan dag. Jag har dessutom för mig att ljuset slocknade en gång men sen tändes nästintill direkt. Vi var ju dumma eruropeer, vad visste vi om det...
...
Trots det som hänt var det fortfarande en trevlig semester, vi lekte på båten och njöt av de vi kunde. I efterhand tror jag egentligen aldrig jag tänkte på det så mycket förutom på kvällarna eller när någon kommenterade hur grumligt vattnet var. När vi tillslut var tvungen att köpa ny mat för att den höll på att ta slut åkte Kattis och Johan in till Phuket. Vi lade med båten och solade medans dem gjorde det. När pappa skulle hämta dem och var halvvägs in till land får vi en tsunamivarning. Bara jag tänker på det nu får jag tårar i ögonen. Jag minns inte hur vi gjorde, om pappa fick åka ut på djupt vatten med den lilla motorbåten eller om vi väntade på honom innan vi åkte ut. Det enda jag minns är att jag och Agnes fick panik,igen. Hennes föräldrar stod på stranden, barnen i båten och pappa ute i en liten jolle. Jag beundrar min mamma för att hon lyckades hantera sina egna känslor då. Det jag minns mest är att jag och Agnes sitter och stor gråter i tron om att en till våg ska komma, och då säger agnes men varför gråter du lika mycket som mig? Det är mina föräldrar som står inne på stranden. Eller någonting liknande. Hon menade det inte för att vara taskig eller någonting utan frågade det bara. Tror att vi mitt i all gråten faktiskt skrattade en korst stund innan vi fortsatte gråta.
När vi besökte en annan ö för att äta middag gick jag och fredrik ut för att gunga. Den gungen var extra rolig för den var mycket bredare, man kunde sitta två på den. När vi var där ute träffade vi en tjej som var ungefär lika gammal som fredrik. Nu i efterhand vet jag att hon väntade på en polis som skulle köra henne någonstans, men min nyfikenhet var väckt när jag såg henne. Fredrik som kunde engelska började prata med henne. Hon berättade bland de värsta historier jag någonsin hört.
Hennes klass hade varit på en klassresa, jag har för mig att de sparat ihop för det själva och åkt dit över dagen. De hade sett som en mur komma mot dem, och plötsligt var allt borta. Saker hade flugit på henne, hon hade fått plankor, glas och allt riva mot henne. Jag har för mig att hon gömde sig bakom eller i någonting för att försöka undvika alla de saker som kastades fram och tillbaka. Hon visade oss de riv märken hon fått över hela ryggen, benen och armarna. Hon sade också att när det var över var alla hennes klasskompisar borta. Inte en enda var vid liv utom henne. När hon berättade fällde hon inte en enda tår, och det gör henne till bland de starkaste personer jag någonsin träffat.Blev längre än jag tänkt klistra in men kan inte dela av bitarna. Ni som faktiskt orkade läsa det, grattis, jag hade kanske aldrig gjort det.
Slagfältet
Matteprov
Jaja jag har då precis som de andra två haft vårat kära matteprov idag. Ja vad ska man säga , det gick väl knappast bra men jag lyckades få fram ett eller flera svar på de flesta uppgifterna. Och ett tips är att inte få fram flera svar på samma uppgift det blir väldigt svårt att välja vilket men ska konstatera som rätt och lämna in...
Visst det finns säkert tusen mäniskor ute i världen som tycker att matte är väldigt nyttigt och jätteintressant, och det är ju jättebra att folk kan få jobb som lärare och så. Men helt seriöst när i mitt framtida liv (utanför skolan) kommer jag ha nytta av phytagoras sats eller hur man delar upp tal i faktorer eller förkortar jääääättelånga siffer och bokstavs serier till så korta som möjligt. Kan någon ge mig ett tillfälle när jag behöver kunna det? Jag kommer iaf inte på något.
På matten i tisdags var Maria bara tvungen att be till gud att det skulle regna och GRATTIS Maria du lyckades. Det har regnat konstant hela dagen och det rent ut sagt SUGER! Och jag tycker extremt synd om mina små hästar som står ute i varsin kall och blöt och geggig hage ända tills jag orkar ta in dem. Och jag är riktigt lat , det är kallt ute, det regnar ute, det är varmt inne , det finns tv inne, om man lägger ihopa det med varandra betyder det att det kommer ta väldigt lång tid för mej att ens orka ta på mej stallkläderna och sen påbörja projekt ta sig till stallet på snabbaste sättet utan att bli blöt eller frysa ihjäl. HAHA stackars mina hästar men de vet att jag tycker om dem innerst inne!
Lille maggie så sööd! <3
Regn
Matteprovet gick bajs. Menar det verkligen, så hejdå ib hej parkskolan. Det enda är att vi har kommit på att vi inte ens kommer in på parkskolan. Vid SOn kom den stora underbara lastbilen- den som leverarar chokladbollar till kiosken. När Janus och Edvin insåg det och såg att några sexor fick chokladbullar tog det dem max ½ minut att springa ner från tredje våningen till parkeringen. Den underbara Edvin tog dessutom min mobil, yay. På SOn vandrade vi dessutom upp till rektorn och protesterade mot datakunskapen vi har i skolan, den börjar egentligen om 4 minuter. Fick det vänliga tusen gånger upprepande svaret "Ja vi ska kolla upp det här och försöka få en lösning".
Från en sak till en helt annan. När man dör, vem är det egentligen mest synd om? När en 60-70åring dör har den antagligen levt större delen av sitt liv, visst den kan leva ett tag till och antagligen få många fina stunder men dessutom se sina egna vänner dö. Det är framför allt de personer man lämnar efter sig som sörjer dess bortgång.
The sun shall never stop to shine
Viljan att lyckas måste vara större än rädslan att misslyckas
Hello pepole!
Jag vet att jag inte har skrivit här på bloggen på väääldigt länge! Men jag har varken haft lust eller tid att skriva...
Ska dock försöka bättra mig promise!
Idag sov jag bort en hel skoldag vilket kanske inte var jättebra. Men inte mycket man kan göra när man vaknar halv 12 och slutar skolan halv 1, dock var det väldigt skönt behövde verkligen sova bort lite depression som dock kom tillbaka väldigt fort.
I eftermiddags blev det ett besök hos våran kära hästklinik atg med min ena ponny. Hon har tidigare haft en gaffelbandsskada och vilat över ett halv år. Hon blev friskförklarad någon gång i november och jag hoppades då att vi skulle slippa kliniken ett tag. Men redan på våran första tävling i flyinge i januari började hon halta igen. Hon fick lite vila men det hjälpte inte, så idag var vi inne på kliniken igen. Det visade sig att hon hade dragit upp sin gammla skada och dragit till med knäledsinflammation på båda bakbenen... JIPPIE!
Förhoppningsvis blir hon frisk igen om hon får några månaders vila till och lite behandling, men med tanke på att hon fyller 18 i år och har tävlat höga klasser i hoppning sen hon var 8 så känns chanserna rätt små. Men min lilla ponny är en riktig kämpe och hon ger aldrig upp så det tänker inte jag heller göra, vi SKA klara det!
Så ingen allsvenskan för mig i år heller , jag börjar faktiskt bli riktigt bra på att vara hejarklack och personligt peppare till de andra.
Haha det blev ett långt och sjukt onödigt inlägg men kände att jag behövde skriva av mig lite.
STOR KÄRLEK TILL MIN LILLA KÄMPE!<3
You are my heaven
We say we love flowers, yet we pluck them. We say we love trees, yet we cut them down. And people still wonder why some are scared when told they are loved.
How many legs does a dog have if you call the tail a leg? Four. Calling a tail a leg doesn't make it a leg.
Abraham Lincoln
A person who never made a mistake never tried anything new.
Albert Einstein
