annieadelgren

Solen har glatt skinit som en sol ska göra hela dagen, när jag och ebbs dundrade fram på ännu en uteritt mötte vi både hästar, människor och hundar. Vi var ute i nästan två timmar, varje gång vi sade okej nu travar vi slutade det med att alice galoppera gippi längde som världens dressyrhäst och sen började galoppera även hon. Det gäller även när vi travade fram, så ni kan gissa att det gick undan när vi kom till päronlunden där jag alltid galopperar alice. Trodde för en stund att vi kunde flyga. Världens finast finaste Alice.
Smörjt idag igen, alla träns grimmor och benskydd. Ska till stallet vid sex och ta in hesten, hon kom ut så sent. Imorgon är det naffentorps årliga lagtävling, så lycka till allihopa som ska försvara MR!

En sak jag läste tidigare idag (http://evelinablomqvist.blogg.se/2011/march/mr-faller-samman.html#comment ) gjorde så jag började tänka.
Jag är inget jättestort fan av MR, vissa dagar är jag en av de som står och svär åt deras hopplöshet och mislyckanden, det kassa underlaget, ridhus tiderna och allt annat det är fel på. Men i grund och botten är jag en MR'are, att höra domaren ropa upp mitt namn med en annan klubb känns inte ens verkligt. I lagtävlingarna tävlar vi för klubben, vi får inte tävla för någon annan heller för den delen. Men om jag hade fått, vem hade jag tävlat för? Sen min mamma gick med i styrelsen och satt sig in i allting har jag insett att det faktiskt finns de som kämpar för att våran klubb ska bli bättre. Frågan är bara om det är tillräckligt många.
Det fungerar inte att man sitter på sin feta rumpa och delar ut klagomål hit och dit, hur långsamma tävlingar vi har och allt möjligt. För att göra det bättre måste vi ha fler funktionärer, och de får vi inte genom att de faller ner från himmlen. Förra tävlingen gick snabbt och enkelt, ingen har nämnt någonting om det. Okej, vi har tre ridhus och de är få gånger de två vi vill rida i är ledigt, men den förändringen att voltige delen numera alltid är ledig har inte fått mycket positiv uppmärksamhet. När ensilaget blir dåligt blir det fullt av klagomål, men när det är bra är det ingen som säger ett knysst?

Den främsta anledningen till att jag funderar på att flytta min lilla häst någon annanstans är våra hagtider. Att vara ute mellan 12-3 fungerar inte, för det mesta försöker jag ha ute henne minst till fem men tänk då om hon kommit ut åtta på morgonen. Skillnaden på Alice när hon varit ute åtta och fyra timmar är slående, hon blir så mycket mer sammarbetsvillig och kelig när hon får sin tid i friheten. Sen börjar dessutom mitt tålamod med en del ridlärare och vuxna på klubben ta slut. De är vuxna, myndiga, dem borde vara våra förebilder och inte tvärt om. Ebba Schoug, Annie Adelgren, Anna Bärring och de andra små tjejerna i vårat stall har i vissa fall mer hyfs än dem och de har mer att lära från småtjejerna än tvärtom. Att jag i vintras/höstas blev utskälld var och varannan dag gör inte saken bättre.

Det är ofta som jag kan ofta komma på mig själv med att gnälla om MR, jag märker oftast bristerna innan framgångarna. Men jag tror att våran klubb kan bli bättre, speciellt om de planerna som är planerat går igenom efter den ridsport utredning som pågår just nu. Min fråga är bara om jag orkar vänta på att den tiden ska komma.