Gästbloggning a la Köhler
Louvisa har bett mig göra ett litet inlägg på den här lilla bloggen och jag ställer så klart upp. Här får ni min historia från början till slut, enjoy!
Låt oss börja med söndagen den 22 augusti 2010. Det var då jag tog mitt pick och pack och flyttade in med min ponny i privatstallet på MR. Förväntningarna var inte särskilt höga och fjärilarna i magen ville inte hålla sig stilla. Jag kan faktiskt erkänna att jag var lite nervös, men bara lite! Hela sommaren hade jag längtat efter dagen då jag skulle hämta min alldeles egna ponny, dagen då drömmen skulle bli mer än en dröm. Dagen då jag fick boxplats på MR var en av de mest känslofulla dagarna i mitt liv. Det är svårt att beskriva känslan av lycka på den nivån. Alla flickors dröm är att få en egen häst och den dagen då man får beskedet är en dag man sent kommer glömma... Samtidigt som min kropp bara ville hoppa av lycka steg oron inom mig. Tänk om de inte tycker om mig? Tänk om de tycker att min häst är ful? Tänk om jag kommer bli utstött? En av mina svaga sidor är att jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker om mig och alla dessa frågetecken gjorde inte det hela bättre. Jag hade alltid fått höra hur snobbiga, kaxiga och otrevliga alla i privatstallet var. Samtidigt som jag visste att jag skulle bli en del av ”dem” kunde jag inte rå för att jag faktiskt inte tyckte som alla andra. Jag ville stiga in i stallet med en tom bok, en bok utan fördomar och utan ”tänk om”. Boken började så småningom fyllas av häftiga personligheter och starka viljor. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig, den blev så mycket bättre.
I början var jag lite spänd och visste inte riktigt hur jag skulle göra för att bli accepterad. Till slut insåg jag att jag kunde börja vara mig själv utan att mötas av elaka kommentarer och påhopp. Det här med elaka kommentarer och påhopp existerade inte ens i detta underbara stall! I detta stallet är alla lite smått ”skadade” och även jag. Hade vi tagit bort den här ”skadade” delen av oss så hade vi mist vår personlighet. Jag menar vem stegar vägen till höet för att slippa gå för långt? Vem skriker så att det ekar varenda gång en mus springer förbi? Vem hoppar i gödselstacken ”bara för att”? Den här listan kan bli hur lång som helst men jag tror att vi slutar där. Ponnystallet överträffade mina låga förväntningar till max och ett gäng som er kommer jag aldrig glömma! Jag hoppas att vi kommer få många fler händelserika år tillsammans. Nu kan jag ta bort situationstecknen från ”dem” och göra det till ett vi.
Tack för att ni har fyllt dessa tomma sidor med era underbara personligheter!
The world is a book and he who stays at home reads only one page.
/ Ida
