annieadelgren

Red ut och konditionsträna Alice, hon har inte alls den konditionen som hon hade i somras när vi kunde galoppera hur mycket som helst och hon hoppade fortfarande runt för att galoppera mer. Hon fick jobba lite i backar och sånt trevligt.
Hade egentligen inte tänkt skriva mer men inte helt säker på om de andra gör det. Med tsunamivågen i japan och bilder från det har jag fått flashbacks för det som hände för vad, 5-6 år sedan i thailand. För att få ut det ur mina tankar skrev jag ner allt jag kommer ihåg så kopierar in det här. Sen får ni inte hela historien utan två delar, allting blev nästan 3 dataskrivna a4. Och om detta är er trevliga roliga fredagskväll kan ni bara hoppa över det. Ignorera stavfel och allt möjligt, texten bytte stil mitt i allt med.

Kattis , Agnes mamma hade frågat om vi vaknat av jordbävningen men jag har för mig att alla skakade på huvudet. När våran taxi kommer som ska ta oss till en liten hamn där vi ska hyra en kattamaran vi ska ha i två veckor är klockan runt tio. Medans vi susar fram längst vägarna tittar alla mot den sida kusten är mot för dem har spärrat av ner till strandnedgångarna. Polisen står där och mer än det såg jag inte. Det jag tittade på var på andra sidan gatan, en man i femtio års åldern som håller på att bygga kistor. Kistorna står uppradade längst en stenmur, liggande och stående huller om buller. Sen var det förbi, och efter en kort stund var vi framme vid mataffären. Som sagt skulle vi ut och segla i två veckor så vi behövde ha med oss massa mat för att inte åka in till land var och varannan dag. Jag har dessutom för mig att ljuset slocknade en gång men sen tändes nästintill direkt. Vi var ju dumma eruropeer, vad visste vi om det...

...

Trots det som hänt var det fortfarande en trevlig semester, vi lekte på båten och njöt av de vi kunde. I efterhand tror jag egentligen aldrig jag tänkte på det så mycket förutom på kvällarna eller när någon kommenterade hur grumligt vattnet var. När vi tillslut var tvungen att köpa ny mat för att den höll på att ta slut åkte Kattis och Johan in till Phuket. Vi lade med båten och solade medans dem gjorde det. När pappa skulle hämta dem och var halvvägs in till land får vi en tsunamivarning. Bara jag tänker på det nu får jag tårar i ögonen. Jag minns inte hur vi gjorde, om pappa fick åka ut på djupt vatten med den lilla motorbåten eller om vi väntade på honom innan vi åkte ut. Det enda jag minns är att jag och Agnes fick panik,igen. Hennes föräldrar stod på stranden, barnen i båten och pappa ute i en liten jolle. Jag beundrar min mamma för att hon lyckades hantera sina egna känslor då. Det jag minns mest är att jag och Agnes sitter och stor gråter i tron om att en till våg ska komma, och då säger agnes men varför gråter du lika mycket som mig? Det är mina föräldrar som står inne på stranden. Eller någonting liknande. Hon menade det inte för att vara taskig eller någonting utan frågade det bara. Tror att vi mitt i all gråten faktiskt skrattade en korst stund innan vi fortsatte gråta.

När vi besökte en annan ö för att äta middag gick jag och fredrik ut för att gunga. Den gungen var extra rolig för den var mycket bredare, man kunde sitta två på den. När vi var där ute träffade vi en tjej som var ungefär lika gammal som fredrik. Nu i efterhand vet jag att hon väntade på en polis som skulle köra henne någonstans, men min nyfikenhet var väckt när jag såg henne. Fredrik som kunde engelska började prata med henne. Hon berättade bland de värsta historier jag någonsin hört.

Hennes klass hade varit på en klassresa, jag har för mig att de sparat ihop för det själva och åkt dit över dagen. De hade sett som en mur komma mot dem, och plötsligt var allt borta. Saker hade flugit på henne, hon hade fått plankor, glas och allt riva mot henne. Jag har för mig att hon gömde sig bakom eller i någonting för att försöka undvika alla de saker som kastades fram och tillbaka. Hon visade oss de riv märken hon fått över hela ryggen, benen och armarna. Hon sade också att när det var över var alla hennes klasskompisar borta. Inte en  enda var vid liv utom henne. När hon berättade fällde hon inte en enda tår, och det gör henne till bland de starkaste personer jag någonsin träffat.

Blev längre än jag tänkt klistra in men kan inte dela av bitarna. Ni som faktiskt orkade läsa det,  grattis, jag hade kanske aldrig gjort det.