annieadelgren

Det har snart gått ett år sen vi fick ta bort Zebastian eftersom han aldrig skulle bli bra i sina ben. Och det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på honom och saknat honom.

Han var min första ponny och jag lärde mej massor på honom. I dressyren var han inte helt lätt och han gick inte alltid i rätt form om man säger så. Jag vet inte hur många gången jag har kämpat och slitit för att få honom att gå fint, men det var svårt. Ville inte Zebastian gå dressyr så tänkte han inte göra det heller. Men så fort det kom ett hinder visste han exakt vad han skulle göra. Vi tävlade ganska mycket och han tog mej från LD till regional LB på mindre än ett år. Vi gjorde 56 starter totalt och jag tror han var nolla i 45 av dom. Och med Zebastian kom man nästan alltid ut från banan med ett leende på läpparna. Jag insåg inte förens efteråt hur bortskämd jag var med att alltid var felrfri och fick en placering. Han ställde alltid upp.

Men det var inte bara placeringarna, nu känns de helt obetydliga. Det är han speciella saker som gjorde honom så.. speciell? Varje dag när man kom till stallet spetsade han öronen och gnäggade. Bättre sätt att bli mött på finns inte. Våra sjuka uteritter tillsammans med Lovisa och Berry, och senare med Lovisa och Lad. Att flyga fram över fält i full galopp och inte ha någon som helst kontroll. Känslan av att flyga över hinderna. Och den härliga känslan när man gjorde rätt i dressyren och han gick perfekt för en liten stund.

Han hade endel ovanor också. När vi skulle lasta, det var oftast när det var tidigt på morgonen, så slet han sej och sprang långt iväg. Jag kommer ihåg hur arg jag blev på honom då, men nu kan jag inte annat än skratta, min ponny ville ju bara busa med mej. Hans galopp var ju inte heller normal, han var jätte stelbent och studsade liksom fram på ett konstigt sätt. Jag fick många kommentarer för det, men vadå, sålänge HAN inte störs av det, vad är då problemet? Ibland gick han inte att fånga i hagen, jag kunde stå i timmar och försöka fånfa honom, mat och mutor fungerade inte, det var lönlöst. När jag jagat runt honom ett tag tyckte han att det räckte och kom snällt fram till mej och lät mej ta på honom grimman.

Hösten 2009 var allt började. Han började stanna några gånger som var helt oväntat. Han hoppade i alla lägen, men nu hade han börjat stanna i lägen där han utan att tveka skulle ha hoppat innan. Det är klart att man undrade lite, men vi gick ner i klasserna och började hoppa LC istället, och där var det aldrig några problem. Jag slutade oroa mej, kanske han bara behövde en paus. Han hade ju hoppat i nästan hela sitt liv så han behövde väl vila ifrån det någon gång, tänkte jag. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag tänkte, en häst som Zebastian tröttnar inte på att hoppa. Vintern kom och blev den värsta någonsin. Det var fruktansvärt kallt och Zebastian gick sämre än någonsin. Jag tyckte tillslut inte det var roligt att rida honom längre för att det alltid gick så dåligt. Det blev antingen vila eller fightas i typ en halvtimme i ridhuset tills jag gav upp.

Den 18 januari 2010 var det hoppträning för första gången på året om jag inte har helt fel. Undelaget var helt kass och jag var så himla dum som hoppade. Det hade ju visat sej förr eller senare, men jag kan ändå aldrig sluta ångra mej att jag var med. Zebastian hade gått ganska bra, han hade stannat några gånger mer än vanligt, men jag tänkte inte så mycket på det. Det var i slutet av träningen, när vi hoppade omhoppningsvängar som allt brast. Han började halta rejält. Jag började gråta direkt. Jag bara fick känslan av att det var slutet, att det aldrig skulle bli bra. Veterinären kom kollade på hans ben, och sa att det bara var en stukning, att det skulle vara bra om två veckor igen. Efter två veckor var det nästan helt bra, man kunde se att han haltade lite grann bara. Jag blev lugn igen, fick han vila lite till skulle det vara helt bra trodde jag. Och alla sa "han är en kämpe, han kommer klara det". Jag var tillslut också helt övertygad-det skulle bli bra.

Men tiden gick och han var fortfarande "lite-halt". När det hade gått 6 veckor utan någon skillnad blev vi tvugna att åka in och kolla honom. Lovisa och hennes mamma Helena var med, och jag är så glad för det. Vi var där från halv fyra till halv tio på kvällen. De hade svårt att hitta var skadan satt. Han hade en jätte stor pålagring på ena knäet som han inte ens kände av. Det visade sej till slut att det satt i kotan, skellettet hade massor av pålagringar och hade blivit poröst och uppluckrat. Det som hade hänt den sista hoppträningen var att hela gaffelbandet hade gått av. Detta skulle kanske ha gått att läka om benet varit friskt, men eftersom det var för skadat fanns det inget att göra. Det fanns inga ord för känslan när veterinären sa "jag tror inte att det finns något att göra" efter att ha kollat på röntgenbilderna. Jag kunde inte förstå det, min fina, älskade, underbara ponny skulle aldrig bli bra igen.  Vi skulle aldrig galoppera jättesnabbt över fält, vi skulle aldrig hoppa höga hinder, aldrig rida in på en prisutdelning, aldrig mer.

Sista tiden gick snabbt, försäkringsbolaget godkände direkt och två veckor senare var det dags. Jag var ledig från skolan den dagen, för att vara i stallet hela dagen. Jag gjorde ingenting den dagen, jag satt nästan bara i boxen och tittade på honom. Kunde inte förstå att det var våran sista dag tillsammans. Ingen annan var där och det var så lungt och skönt. Zebastian var så mysig och lugnt och jag önskade att jag kunde berätta för honom hur mycket jag älskade honom. På eftermiddagen kom Lovisa direkt efter skolan, hon kanske till och med hoppat över en lektion för att vara med mej. Lite senare kom mamma för att köra honom till ATG. Jag vägrade följa med, jag skulle inte klara att lämna honom där och veta att jag aldrig mer skulle få se honom. Helena skulle åka med mamma istället. För en gångs skull krånglade han inte vid lastningen utan gick snällt in. Och sen fick jag pussa honom på mulen, ge honom en kram och se in i hans mörka kloka ögon, för allra sista gången. Jag kan inte beskriva hur det kändes att stänga dörren till transporten och veta att jag aldrig mer skulle få se honom igen. Transporten rullade iväg med min bästa vän och kvar på stallplanen stod jag och Lovisa och jag kände mej bara tom inombords. Sen kom tårarna.

Nu inser jag hur lång texten blev, hade egentligen kunnat skriva hur mycket som helst, men får väl korta ner det lite. Antar att ingen orkat läsa hela texten. Att tänka tillbaka på Zebastian blir en massa minnen som blandas med tårar. Jag är så glad för att jag fick den tiden med honom, men jag önskar att den hade varit längre, och att jag insett hur mycket han betytt för mej.

Tack för allt, fina fina du. Jag älskar dej föralltid<3
Zebastian
1993-2010
Älskad och saknad<3