annieadelgren

Insåg igår, med tårar i ögonen och en klump i halsen, att Loppan aldrig kommer vara min längre. En del av mig har liksom inte velat inse det, jag har liksom velat tro att hon alltid kommer att vara min lilla ponny som står och väntar på mig. Men att se henne på sitt nya stall, med sina nya ägare, fick mig att inse att vår tid är förbi, föralltid.

Jag kommer alltid älska den ponnyn, men man måste gå vidare, man ska inte leva kvar i det förflutna. Och eftersom jag vet att Loppan har det otroligt bra, kan jag släppa taget, även om jag aldrig glömmer henne.